(L)evamittilivet

I går, under min och Uffes cykeltur, passerade vi Södra hamnen. En blå-vit fin båt passerade oss och jag tyckte att jag kände igen Anki. Mycket riktigt så var det familjen Bergstedt som var på väg in till Västra Kajen för ett fik. Vi hamnande där med en kopp kaffe och resminnen bland annat båtfolk och flanerande, fikasugna pitebor.

Må aldrig detta fantastiskt fina ställe försvinna...
Bothniabanan då? - Absolut!
Genom centrala Piteå? - Absolut INTE!




På kvällen blev det riktigt soligt och varmt och vår balkong fick äntligen göra rätt för sig. Vi solade, fikade, åt, läste, fotograferade och filosoferade med bara grannars hustak, blå himmel och horisint som utsikt. Underbart! Till råga på allt så var det någon som blåste såpbubblor som blåste stora och färgglada förbi oss där vi satt på femte våningen, tala om "euforisk" upplevelse.


Mina orkidéer ryms inte så bra längre på fönsterbrädorna med alla sina fantastiska blomstänglar. De har i stället fått en egen hörna, en hedersplats på balkongen. 7 helt olika individer, med sitt högst personliga sätt att växa och med sina högst unika blommor. De är med andra ord precis som vi människor, vackra och unika om de får den kärlek och omsorg de behöver, med livskraft på sitt alldeles egna, unika sätt och ingen är eller ens ska vara den andra lik... ändå är alla helt fantastiska!