(L)evamittilivet

Har idag, för första gången, köpt vaxremsor för att slita loss behåringen på min bikinilinje och mina underben med rötter och allt. En expedit på Kicks tog sig tid att förklara hur det hela ska gå till och jag kände mig som en 15-åring som skulle raka benen för första gången...

I kväll har jag läst instruktionen, det räckte. I morgon plockar jag ut innehållet och känner på det, det räcker. På torsdag kväll ska det däremot slitas med hull och hår (och vem vet kanske med blod, svett och tårar också). Det lär sedan skina blankt som på Kojaks huvud i så där 3-4 veckor vilket skulle passa mig väldigt bra då coktailklänningen nu ska träs över min kropp om en dryg vecka och den visar en hel del ben...  

Visst är det livets ironi att där man VILL ha hår, tjockt, kraftigt och varför inte mörkt och lockigt, där är det glest och tunnsått som på en "tjälabränd" gräsmatta. Däremot där man INTE ALLS vill ha någon som helst behåring DÄR är det tjockt, kraftigt, till och med mörkt och lockigt... Någon driver med oss och skrattar åt våra fåfänga försök att ändra de fysikaliska lagarna. Undrar om denna någon har några egna kroppsliga problem?

"Slit och släng" blir kanske nya given, synd att det inte får göras på huvudet (men då drar man väl ut skinnet så mycket att när vaxet avlägsnats rullar sig det veckade överflödsskinnet ner i ansiktet som en rullgardin... hu). Nä där får det även i fortsättningen bli rakapparat.

Det ska kännas att man lever!
Om än det gör ont...

Ge mig några extra Gigabyte, några tusenTerawattimmar och en handfull Nanometer för nu är härdsmältan, rotvältan och imploderingen nära... vridmomentet liksom transmittorsubstanserna fungerar tillfredsställande vid accelerationerna, men friktionen börjar kännas, särskilt i viloläge... Den uppkomna situationen är i dagsläget stabil men bör hållas under kontroll...




Det är bara dagar kvar till festen och resan och den kommande studenten förstås, som kronan på verket. Det känns stort... men härligt alltihop!!! 

Jag hade visst i ett svagt ögonblick utlovat en bild på mig själv utan hår... Å varför inte... ta mig för den jag är eller så låter du bli (låter lite som min mormor som provocerade folk för att kolla deras lojalitet).

Jag blir arg, förtvivlad och rädd när jag läser i tidningen om den nya drogen som röks bland våra ungdomar och som inte går att spåra i vare sig blod eller urin.

Drogen ger liknande rus som av cannabis och hasch men klassas ännu inte som narkotiskt preparat i Sverige eftersom man inte kunnat fastställa alla ingredienser. I Tyskland och Österrike är drogen förbjuden sedan årskiftet. Drogen som är örtbaserad beställs lätt över Internet av 18-åringar eller av yngre genom ombud.

www.wikipedia.org

 
Bieffekter av drogen visar sig i form av torr mun, överdrivna hungerskänslor, paranoia och ångest. Men eftersom ingen riktigt vet vad drogen innehåller så kan ingen med säkerhet veta vad för slags biverkningar drogen ger på lång sikt. På grund av att Spice är så kraftfullt som det är, samt att det intas tillsammans med andra starka ämnen i spice, bedöms det finnas stor risk för överdosering.

Spice bedöms bli inkörsporten till tyngre droger för många av våra ungdomar.

Jag har besökt företaget som via sin webbsida säljer Spice och andra ännu tyngre opiater helt lagligt. Man blir helt chockerad! Jag har hört och vetat att det ska vara lätt att få tag i droger, men det här... och allt är OK enligt svensk lag! GÖR NÅGOT NU!!! DETTA VANSINNE KOMMER ATT KOSTA MASSOR AV UNGA MÄNNISKOR FRAMTID OCH LIV!

Har idag varit hem tll en elev med glass och en bok med brev skriven av resten av klassen. Han cyklade in i ett  staket igår kväll och framtänder, både 6-års och permanenta, slogs ut. Det blev ambulansfärd till Sunderbyn som lyckades få fast de två stora framtänderna men de vet ännu inte om tänderna kommer att fastna eller om de kommer att dö. Han hade haft rejält ont och var ordentligt blåslagen stackaren... Hoppas att det kommer att ordna sig till det bästa.

 Tillbaka till glassen... det var isglass från ICA (igen), blå och grön med Hulken på förpackningen. Skulle passa en liten hjälte tyckte jag. När mamman öppnade förpckningen vände hon sig om och hällde diskret ut några deciliter is/snö ur förpackningen. När barnen tog bort pappret var glassen lurvigt, rimfrostigt vit, inte blågrön. Men jag antar att man inte kan gå tillbaka med ett paket ISGLASS som innehöll IS? Kändes i alla fall inte särskilt fräscht.

Visst kommer ni ihåg barndomens glassar? Det gör jag... Manolito, Puckstång, Superjet, Stortrumma...

Läste i en tidning i fikarummet idag en undersökning som visade på sambandet mellan valet av glass och personlighet liksom TV-vanor.

Vilken glass/typ är du? 
     

---

DAJMSTRUT
- Du är en livsbejakande person som ofta omger dig med nya prylar och gärna slår på "CSI Miami" på TV:n.

---

88:AN, GB-SANDWICH
- Du är en impulsiv person och du gillar TV-programmet "IDOL".

---

SOLERO
- Du är en trendkänslig person som gärna tittar på "Grey´s Anatomy".

---

MAGNUM
- Du är tillfreds med dig själv och ditt liv och du tittar gärna på "Bonde söker fru".

---

Hmmm...
 
- Jag gillar "Bonde söker fru" och "IDOL"... Men visst händer det att jag ser Grey´s och t o m CSI. Jag är helt klart tillfreds med mig själv och mitt liv... jag är med andra ord rätt "livsbejakande", är oftast rätt impulsiv och gillar trender (de trender som passar en 45-årig fröken)...???

- Stämmer inte testen då?

- Jodu, den stämmer fruktansvärt bra, för jag älskar ALL glass i alla smaker och varianter... åt alldeles nyss (i brist på annat) Big Pack vanilj med Oboy-pulver, så det bara dammade i munnen... MUMS!
Längtar att få sätta tänderna i någon av vårens glassnyheter också... eller varför inte prova ICA:s "Kul glass", den måste vara rolig att äta...

En gammal bekant till mig berättade en gång för mig hur hon upplevde att hon blev annorlunda bemött efter att hon klippt av  sig sitt långa hår. Jag minns att jag tänkte att det inte kunde stämma, folk kan väl inte bemöta en person på olika sätt efter hur frisyren ser ut... Hon hade rätt.

Jag har "chockat" bekanta, vänner och kollegor genom att byta frisyr och färg radikalt och jag kan säga att jag har fått de mest skiftande reaktioner. En del visar med miner vad de anser (bu eller bä), en del säger något litet i stil med "Jaha, nu har hon ny frisyr", andra är mindre diskreta och säger högt och tydligt (utan minsta diskretion) "Har du ny peruk?" men det finns givetvis de som också säger både en och två gånger att de tycker att min nya frisyr är snygg och/eller att jag passade i den. Men jag tror ändå att den vanligaste reaktionen genom åren har varit att låtsas som om man inte har sett förändringen eller t o m kanske låtsas som om man inte ens har sett mig (man tittar bort och/eller undviker ögonkontakt)... 
  

Min fråga till "undvikarna" är;

- TROR NI ATT JAG ÄR EN ANNAN MÄNNISKA I EN NY PERUK?
- TROR NI ATT JAG BLIR SÅRAD OM NI NÄMNER DET "FÖRBJUDNA" ORDET PERUK?
- TROR NI ATT JAG SKA BÖRJA STÖRTGRINA OCH TÄNKA PÅ ALLA HEMSKA CELLGIFTSBEHANDLINGAR SOM TAGIT MITT HÅR?
- TYCKER NI ATT JAG ÄR SÅ FÖRB... FUL I MIN PERUK ATT DET BÄR EMOT ATT SÄGA NÅGOT ALLS AV FALSKHET?
- VET NI INTE VILKA ORD NI SKA ANVÄNDA; PERUK, HÅR, FRISYR, FRISÖR, KLIPPA???



Mitt råd till "undvikarna" är;

- SÄG NÅGOT, DET ÄR ALLTID BÄTTRE ÄN ATT INTE SÄGA NÅGOT ALLS!
- FRÅGA MIG OM NI UNDRAR ÖVER NÅGOT!
- SÄG SAMMA SAKER SOM NI SKULLE HA SAGT TILL EN SOM HAR RIKITGT HÅR OCH SOM HAR VARIT TILL "FRISSAN"!
- TYCKER NI ATT JAG SER HEMSK UT BEHÖVER NI DÄREMOT INTE SÄGA DET, MEN VÅGA SE MIG I ÖGONEN ÄR NI SNÄLLA!



Nää ta chansen och "öva" på mig, förr eller senare kommer ni att tvingas att möta och säga något till en som VERKLIGEN är i en svår situation, som nyss fått ett dödsbud, en svår diagnos eller genomgått en separation eller som kanske t o m fått en dödsdom... då duger det inte att titta bort och låtsas som om det regnar...

Fick förra veckan en reklambroschyr med olika "guld fynd"... den var klatschigt gul med texten "Presenterna till hela  familjen" och med lockande erbjudanden lagom till studenten, 50-årskalas mm.
 
Jag gick in på butiken i Skellefteå och tänkte att här gäller det att vara snabb för att hinna få godbitarna innan de tar slut. Jag hade sett ut en snygg klackring och ett halssmycke i guld åt min man. Enligt broschyren skulle smyckena tillsammans vara nedsatta med ca 900:-. Bredvid smyckena fanns det små runda, färgglada "pluttar" som deklararade att "Om du köper detta smycke så får du 600:- och 1200:- att handla andra varor i butiken för"...
- WOW, tänkte jag, då får jag ju dessutom råd med en guldkedja till hängsmycket.

Efter mycket letande och ringande så visade det sig att i Skellefteå hade de bara ringen men halsbandet fanns i Piteå... men jag fick ju inte nyttja rabatten i en annan butik (om än samma kedja), och ännu mindre en annan dag... Det var den kedjan det.  

När vi till slut kommit oss till kassan och jag eventuellt skulle köpa ringen, börjar den oförskämt fräscha 25-åringen till kassörska att räkna och kalkylera på vad som skulle bära sig för min del... Jag undrade ju förstås vad snärtan menade och hon svarade glatt...
- Jo, du vet det är ju så att om du köper varorna till fullt pris så får du ju här och nu nyttja  presentkorten på 600:- och 1200:-, men om du köper varorna till det nedsatta priset så får du ju inget presentkort alls.. men det förstod du väl (vargflin)?
- JO... men det förstod jag ju... (grrr). Jag återkommer...

Runt hörnet, utanför guldsmedsbutiken tog jag upp häftet med erbjudandena... Inuti de små färgglada "pluttarna" stod  det något högst upp med så liten stil att jag inte kunde läsa det... men jag FÖRSTOD vad det stod...

Detta borde anmälas till KO (konsumentombudsmannen), till ARN (allmänna reklamationsnämden) eller LGR ( de lättlurade och godtrognas riksförbund) för vilseledande reklam... VEM F-N KÖPER EN VARA TILL FULLT PRIS OM MAN I STÄLLET KAN FÅ DEN TILL NEDSATT PRIS?.. Det kommer att dröja innan jag "fyndar" i den kedjan igen... åtminstone kommer jag att LUS-läsa den finstilta texten först...
 
Hejsvejs i vårsolen!

Nu är vi hemma på Parkgatan igen med tvätt, rester, bilder i kameran och trevliga minnen (tack Eva & Per)... dessutom finns det en och annan fräken på mina kinder och det är härligt. Ulf däremot, han har nog drabbats av en omvänd Michael Jackson, han blir svart när första solen visar sig på hans annars så vita vinterskinn.

Direktrapport från Skellefteå Camping;




Ha en fortsatt bra helg! Det ska vi...
Kram från Cabbyisterna och Polaristerna!

 - Valborg är här!

Tänd miljoners majbrasor och våreldar runt om i vårt avlånga land som en hyllning till våren! Däremot kan jag meddela eventuella skeptiker att alla häxor faktiskt redan har nått sin slutdestination Blåkulla och INGEN behöver smälla smällare för att hålla dem borta. Kom ihåg det! Miljön, hundar, hundägare, småbarnsföräldrar, fönsterputsare, tinnitustanter och -farbröder, inkontinenta liksom gatusopare mår skitdåligt av smällare, som dessutom kostar en massa pengar, bara för att gå upp i rök. Blääh! 

 
1:a maj är demonstrationernas och plakatens dag liksom motorcyklarnas. Demonstrerat har jag gjort på den tiden då det begav sig och tåget långt och stolt ringlade sig genom kommunens gator, men motorcykel har jag aldrig åkt. Jag tror att jag en gång gick bredvid ett plakat med texten: 6-TIMMARS ARBETSDAG! Undrar hur det skulle bli för lärare?.. 6-TIMMARS ARBETE OCH 4 TIMMARS "FÖRTROENDETID" VARJE DAG!..

 I dag har vi haft allvarliga diskussioner i personalrummet om husdjur och deras oundvikliga död. En kollegas 19-åriga katt fick en spruta, som gjorde slut på kattens svåra plågor orsakade av cancer i magen, till kollegans och hennes barns stora sorg och förtvivlan. Den nu 19-årige sonen sörjde sin "barndomsvän" och tog ett ceremoniellt avsked knäböjandes vid den bananlåda som fick fungera som kattens bår. Vid denna gripande stund beslutade sig 19-åringen för att tatuera in en bild av katten på höger överarm för att symboliskt visa sin eviga kärlek.

Idag är det en hel industri och kommers bakom omhändertagandet av sjuka och döda djur. Allt ska ske värdig och  under respektfullt. Man avlivar helst djuren i sin hemmiljö med en spruta som gör att djuret sakta får somna in i kretsen av de närmaste. Sedan,  när veterinären har gjort sitt, får familjen själv ta farväl av den älskade familjemedlemmen. När sedan stunden känns rätt tar familjen den döda slutligen till sista vilan, krematoriet i Öjebyn. Urnan med askan får familjen med sig hem.

För många barn innebär det döda husdjuret den första riktiga kontakten med svår sorg och död och det är av största vikt att föräldrar handskas med situationen på ett varsamt sätt. Att anlita en veterinär som ser till att djuret får "somna in" i hemmet, kan vara ett skonsammare sätt att närma sig döden, än att grannen som är jägare får ta hand om det, om än det kostar ett par tusenlappar. Ett djurs död kan bli, om man gör det på ett bra sätt, inledningen till en av livets kanske viktigaste diskussioner; döden. En diskussion som kanske kan förbereda barn på den sorg som så småningom kommer att drabba dem när någon anhörig går bort.

 Jag har haft några djur som liten, akvariefiskar som självdog av ålder och som frös ihjäl i akvariet för att pappa hade skruvat ner värmen när vi for bort, en katt som ätit råttgift(?), dog och begravdes allt medan jag var i skolan, ytterligare en katt som blev så tjock att magen hängde i backen och en granne hällde vitpeppar runt tomtgränsen för att slippa henne på sitt revir så en lantbrukarfamilj fick adoptera henne och till sist en vit dvärgkanin med blå ögon som blev bortrövad(?) av någon illvillig person... Jag har aldrig varit med om något avsked... inte heller någon begravning... Hmmm... Stämde verkligen alla dessa historier om bortrövande, råttgift och adoptioner? Eller var det så att "jägaren" fick uppdraget att avsluta dessa  (o)önskade djurs liv? Hmmm?

Jo, ett avsked minns jag väldigt väl och det var när mammas och pappas hund Peppino drabbades av leukemi (han också...) när mamma och pappa var på Kanarieöarna... Det kändes i själ och hjärta att se det djuret lida i sin svåra sjukdom. Vi höll honom vid liv med hjälp av dropp som vi själva injicerade i nackskinnet på honom varje dag. När så mamma och pappa kom ovetandes hem tog vi honom till (ko-)veterinären som inte hade någon som helst erfarenhet av hundar. Han var så nervös och det drabbade hunden också som fick dödsångest... han bet Ulf i näsan innan han fick sprutan som avslutade hans plågor, Ulf fick uppsöka akuten.  

Våra egna barn fick sent omsider en kanin eftersom den skulle kunna vara utomhus året runt vilket var ett krav då Camilla var allergisk. En sommardag då jag och barnen skulle till Jokkmokk över ett par dagar skulle Ulf sköta om deras älskling Pepsi. De var mycket oroliga över att pappa inte skulle kunna ta hand om kaninen på rätt sätt, men pappan i familjen deklarerade surt att hade han kunnat ta hand om dem när de var små så skulle han väl kunna ta hand om en kanin ett par dagar... Morgonen efter när Ulf skulle mata kaninen var den stendöd, hängandes i hönsnätet som en uppstoppad trofé... Det var våra barns första möte med döden...

Långt inlägg om allvarliga saker...
Hejsvejs!

Haha! Jag borde ha blivit ekonom eller varför inte revisor... kanske något att tänka på om man någon gång ska "sadla" om?

Jag har deklarerat i helgen, både den allmänna delen och bilagor (K5) vid försäljning av småhus. Det visade sig att jag, när jag tidigare i vår gjorde en preliminär uträkning utan förtryckta uppgifter vill säga, prickade rätt på sånär 400 kr för mig och Ulf tillsammans! Det var banne mig helt otroligt efter ett skatteår av fastighetsskatt, räntutgifter, ränteinkomster, husförsäljning mm.

Vilken skön känsla att man nu har gjort rätt för sig...  
och bidragit med en hel del till vårt lands gemensamma påse med pengar. Jag har ju faktiskt en del i skuld också, om man tänker på att min behandling under leukemitiden kostade så där 1 500 000 kr...

Jag har många gånger tyckt att du haft fel och att jag vetat bättre. Jag har många gånger tyckt att du varit orättvis och "vetat" att jag aldrig skulle göra samma sak. Jag har många gånger inte brytt mig om vad du sagt. Likafullt har du varit min förebild och jag har nu blivit som du - en (godhjärtat, generös och glad) fågelmamma, som bryr mig så otroligt mycket om mina barn, så mycket att det ibland kan bli för mycket, precis som du gjorde (och gör). 

Först nu förstår jag vad du mamma har gått igenom. Nu förstår jag att bland det svåraste i livet är att vara mamma, kompis, kurator, storasyster, vän, fallskärm, bollplank, stöttepelare, spottkopp, förebild, hatobjekt, ekonomisk rådgivare, chaufför, coach och själsfrände på samma gång, med egna tankar och värderingar utan att för den skull påverka, alltid nära tillgänglig men befinnandes på lagom avstånd...

Ett livsviktigt, livslångt uppdrag med inskränkta rättigheter vad gäller kompledighet, övertidsersättning eller ersättning för sveda och värk... man får inte ens vara säker på att få uppmuntran eller uppskattning för sitt ideella arbete, som man trots allt utför med stolthet och glädje för att man är lyckligt lottad som har fantastiskt underbara barn, som är det absolut viktigaste i ens liv, alla kategorier.




Gör man "rätt" saker, säger man "rätt" saker eller leder man på "rätt" spår är det bra, men om man gör "fel" saker, säger "fel" saker eller om ens omdöme råder en till att leda på "fel" spår, trots en enorm omtanke och vilja att göra rätt, blir ens roll inte mycket värd, åtminstone inte för stunden...

Jag inser nu vilken enorm prestation det är att vara mamma, det finns ingenting som ens kommer i närheten av det uppdraget... och jag är lyckligt lottad som har fått det uppdraget! Jag, liksom alla världens mammor, hoppas att jag har förvaltat uppdraget väl! Men jag lär inte få veta det förrän om så där 20-25 år, när mina barn är sådär 45 år och sitter och filosoferar i sina bloggar över sitt föräldraskap...