(L)evamittilivet

Som jag har längtat!


Så kom den äntligen; årets första löneutbetalning, den som skulle bli så stor! För det första så var det ju den väntade rejäla skattesänkningen som skulle införas fr o m årsskiftet och sedan var det ju de utlovade lättnaderna i fackavgiften. Suveränt med lite extra att lägga på något lyxigt och flärdigt!


Nu är det så att någonting måste ha blivit fel i den kommunala databasen när månadens löner kördes in i det avancerade löneprogrammet... Den rejäla skattelättnaden visade sig bara ge 120 kr  mer i mitt lönekuvert! För vem blev det en lättnad? Kommunen, staten eller finansministern?


Sedan visade det sig att den sänkta fackavgiften sänktes med enbart 10 (!) svenska kronor! Det man kan säga om den sänkningen är att det var lågt. Sammanlagt fick fru Norberg ut 130 kr mer i månadslön än under 2008, är inte det snudd på en reallönesänkning? Kanske var det det de menade med sänkning...? Tur att den inte blev högre i så fall.


Ja ja, jag behöver då inte grubbla på hur jag ska placera dessa kronor, för nu är det så fiffigt ställt så att fr o m 1/1 -09 höjdes vår hyra med 132 kr... Och dessa 2 kronor som fattas kommer jag nog att kunna undvara, utan att det ska behöva märkas allt för mycket i min totala budget.

På lördag ska vi till Haparanda och IKEA! Jocke ska köpa soffa, köksmöbler och TV-möbel till sin nya lägenhet som han flyttar in i 1 mars. Leveranstiden på soffor ligger mellan 2-6 veckor och får då levereras till Jockes nya adress. Kanske kan vi också skicka med ett och annat på den leveransen?.. 

Mitt vitrinskåp i vardagsrummet vajar betänkligt... Skulle inte vara kul om man en natt väcks av att skåpet har "kapsejsat". Ska jag vara ärlig så passar det inte in heller bland det andra vita. ; )

Klicka för större bilder!

Jag gillar debatter och diskussioner. Jag lyckas vända saker och ting och kan se det mesta från alla håll och kanter och det är jag stolt över. Jag har perspektiv!  Men ibland skulle jag önska att jag kunde stå upp för en sak och säga; Så här tycker jag... punkt slut!  Det skulle inte spela någon roll vad någon annan sa, jag skulle stå fast vid min åsikt, men det kan jag inte. Jag tycker att allas åsikter är intressanta. Jag lyckas på något sätt tycka att alla har rätt på sitt sätt. Jag förstår precis hur de tänker...

Bra så långt! Men när jag sedan, efter att ha lyssnat på andra, ska försöka bilda mig en egen uppfattning, blir det svårt... Å´ ena sidan så är det ju faktiskt så, men å´ andra sidan så är det ju faktiskt så... Hmm. Vad är rätt och fel? SKIT! Jag vill också stå där med näsan i vädret och med armarna i kors och med snörpande mun säga; - Nääe, så vill jag då inte  ha det, så här  vill jag ha det! Men jag kan inte!

Har jag då inga egna åsikter? Jodå, massor men jag omvärderar dem när jag lyssnar på andras tankar och funderingar. Vänder jag kappan efter vinden? Jo, kanske lite men absolut inte för att vara andra till lags. Är jag velig? Nääe, inte alls. Någon kanske skulle kalla mig "smidig" och det kanske är rätt uttryck. Jag kan nog upplevas som smidig och inte obekväm som kommer med en massa argument och motargument. Men vad ska jag göra när jag faktiskt tycker att andras åsikter är intressanta och då gärna omvärderar mina egna tankar? Jag tycker inte att allt bara är svart eller vitt.

Piaget skulle ha kallat detta fenomen för assimilation  och adaption, när man har en uppfattning utifrån de upplevelser man bär med sig och hur man sedan ändrar uppfattning när man upptäcker att den gamla sanningen inte stämmer... Egentligen är ju det ganska klokt när man tänker efter! Egentligen är ju jag ganska klok!

Nu vill jag bara säga:
- JAG TYCKER ATT MAN SKA TA SIG TID OCH LYSSNA PÅ ANDRA, INNAN MAN BESTÄMMER SIG FÖR VAD MAN SJÄLV ANSER (och den åsikten kan ingen ändra på)!

Tack för ordet, som var mitt!

Jag sökte efter en skoluppgift från universitetet och hittade då detta foto som togs på "Hälsomässan" i Piteå någon gång i början av 90-talet, några år efter det att jag var färdigbehandlad för min leukemi.

Fotot är ett s k "aurafoto" eller "Kirlianfoto" efter kamerans skapare. Man lägger sin hand i en liten skål som mäter fältet av den strålning, det magnetfält som omger oss. Magnetfältet, som är personligt och beror på hälsa, sinnestillstånd och mentala krafter, bildar olika färgnyanser som är osynliga för det "oseende" ögat. Fältet kan däremot ses av vissa "känsliga" personer, då oftast mot speciell bakgrund eller belysning. Kameran, som tog detta foto, kan också "se" och föreviga detta färgade magnetfält på foto. Däremot kan inte kameran tolka dessa färgskiftningar, det måste någon "klok" människa ta hand om.


När jag tog detta foto befann sig den "kunnige" tolkaren på lunch och hans "vikarie" skulle tyda bilden i hans ställe. Min bild urskiljde sig rejält från alla hundratals färgglada bilder som låg utströdda på ett bord. Killen bleknade när han såg mitt foto... han undrade om jag mådde bra, om jag var sjuk och om jag hade någon semester att ta ut... i så fall skulle jag ta ut den omedelbart...

Jag var säker på att jag var döende och att min leukemi hade kommit tillbaka... Min vita, suddiga bild avvek verkligen mot alla andras färgglada, klara bilder i grönt, rött, lila, gult, orange och blått.

Jag minns inte riktigt hur jag tog mig hem, men väl hemma sansade jag mig och tänkte lite mer logiskt; jag som gick på ständiga kontroller och som kände mig frisk borde inte vara döende. Jag ringde en god vän som kunde mycket och "såg" sådant som andra inte såg. Hon berättade att det vita i en människas aura mycket riktigt kan vara tecken på sjukdom, men kan likaväl vara tecken på hög andlig kunskap och starkt andligt beskydd. Hennes man hade haft samma aurabild som jag. Han var kärnfrisk men besatt krafter som många andra saknade.

Jag tänker inte gå in på mina "krafter" (just nu i alla fall) men visst finns de, och visst har jag haft användning av dem... och jag är fortfarande frisk och tänker så förbli. Mitt råd är i alla fall att lyssna gärna på andra, men sanningen finns alltid inom er själva... sök där.

Lita på din inre kraft!


Psst!
- Det gröna i kanten på höger sida står för tillfriskande, orange står för helande, det vita står för andligt medvetenhet och kunskap... Visst ser ni "strålen" på höger sida om huvudet och det runda vita "klotet" högst upp på kortet på andra sidan huvudet, ovanför skuggan? Nyfikna? Det kan ni vara...

Den här teckningen har jag, faster, fått av Elsa 5 år. Hon har ritat Bamse och det kan man ju klart och tydligt se, hans blåa dress med gula knappar och hans bruna päls.

Man kan ta medicin mot det mesta här i livet och döva besväret för en stund, men vi glömmer ofta bort att fundera över orsaken till det onda som snart är tillbaka. 

Såg alldeles nyss på textTV:n att  lärare och läkare har tuffaste jobben  enligt en undersökning av SCB - Statisktiska centralbyrån. Studien visar att lärare har den sämsta psykosociala arbetsmiljön i Sverige.

En stor andel av lärare anger att de arbetar under hög anspänning och riskerar därmed sämre hälsa och löper större risk att drabbas av olika sjukdomar, bl a rygg- och nackbesvär och sömnproblem... (Leder knappast till högre lön, möjligtvis till högre premie på sjukförsäkringen).


Jag som har trott att mina rygg- och nackbesvär liksom huvudvärken har att göra med mitt bloggande... Kan det vara så att mitt bloggande i själva verket är den avkoppling som jag behöver när jag kommer hem och som får mig att må bra? Hur som helst så älskar jag min blogg och skrivandet. Jag har faktiskt INTE tänkt sluta med det. Jag älskar faktiskt mitt jobb också och jag har inte tänkt sluta med det heller, men SCB:s undersökning får en att tänka efter...



Som en elev i förskoleklassen i veckan sa i ilska till en annan elev;
- Nu är jag  UPPRÖRD!
- Vet du ens vad  UPPRÖRD  betyder?
- Jo tänk för att jag vet det, det är när man är stressad och inte hinner handla.

Nu är det i alla fall fredag, Ulf jobbar 12-timmars natt hela helgen och jag ska bara vara tillsammans med goda böcker, travtips, Mp3-spelaren och mina "walkingshoes".

 

Hur tänker man som förälder när man köper en sådan här T-shirt åt sin 7-årige son?

Jag frågade killen idag under lunchen om han visste vad det stod på hans T-shirt och tacka fanken för att han inte visste det. För det första så var ju texten på ryggen och för det andra så var ju texten på engelska... Så taskigt av föräldrarna, en annan gång kan man ju hoppas att de väljer en T-shirt med svensk text, satt på framsidan av T-shirten, för att ge killen en chans att själv kunna läsa texten...

Min pappa fyller 65 år idag!

GRATTIS!

Jag önskar dig alla lycka nu och i framtiden och jag hoppas att du kommer att finnas vid vår sida länge än (minst 40 år så där). Jag hoppas också att du och mamma ska fortsätta vara friska och få tillbringa många somrar tillsammans med husvagnen "Strandnära" i Unbyn i er Kabe, kanske dansandes på bryggan till något dansband... Vad passar väl bättre än denna låt som jag tillägnar min älskade pappa?

"Vid min sida" - Sven-Ingvars (eller...?)

Vi har äntligen fått det att bli. Visst var S60:n helt OK men i största laget för mig och maken när vi ska dra runt med husvagnen under sommarhalvåret.

Det blev en mörkgrå Volvo V50 2,4 -07 automat.  En sån som vi har gått och suktat efter så länge... vi hade funderat på en diesel, men en sådan gick inte att få tag i... får bli nästa gång.

Jag har provkört den under helgen och jag kan intyga att det var helt underbart med automatlåda... och vilket drag det var i kärran... Härligt!

Om jag mår bra?
- Jo tack jag  mår bra, men inte mina axlar och min nacke. Jag går med ständig huvudvärk sedan en dryg vecka och min nacke och mina axlar är spända och stela, det strålar ner i mina armar, jag vaknar med ordentlig huvudvärk, jag har ordentligt ont i ryggen på morgonen och kan inte få på mig strumporna... men i övrigt mår jag bra.

Bloggsjukan,  kallar min man det. Jag håller delvis med, det har blivit en hel del datorskrivande både hemma och på jobbet ett tag och nu måste jag skärpa mig. Så jag har lovat min man att det hädanefter (ett tag i alla fall...) blir kortare inlägg men mer bilder på bloggen å´ så får det bli. 
//Eva

En arbetskompis frågade häromdagen hur båten ser ut som vi ska åka med från Barcelona till Sicilien, Sardinien och till Nice i maj. Det är svårt att beskriva... dels för att vi aldrig har sett båten annat än på bild men också för att det är helt klart svårt att föreställa sig... 1100 personer bara i besättningen, biosalong, shopping, pooler, golfbana, skridskobana, restauranger, diskotek... ett helt samhälle med andra ord.

Dessa bilder fanns på Internet och kan vara från olika Royal Caribbean-båtar, men om jag har förstått saken rätt så ser det ut ungefär som på bilderna...

Klicka för större bilder.



Om jag längtar? - Ja, herregud... då det är över 20 minusgrader, då det blåser nordliga isvindar, då det är mörkt 20 timmar per dygn... OM jag längtar. Bekymrar mig bara för formen. Jag vet; "Jag är en sund människa" men det räcker inte... måste bli en rejäl självplågare om det ska hinna ge resultat på de fyra månader som är kvar innan jag ska klämma in min kroppshydda i en cocktailklänning till kaptensmiddagen på Uffes 50-årsdag den 24/5. Förresten... är det någon som vet hur en cocktailklänning ser ut? Är ett tag sedan jag hade en sådan i min garderob ... Har börjat söka efter en och hittade följande i MG:s skyltfönster... 

 
Helt OK... men på mig? Kanske inte spelar någon roll vad klänningen heter huvudsaken att det är en klänning och att man dricker cocktails till den? Får se vad det blir. Härligt, spännande och framför allt annorlunda lär det bli. Längtar...

Då var det dags igen, cineasterna har varit på bio och sett den nya filmen med kommisarie Kurt Wallander - Hämnden.

Kurt Wallander har slagit sig till ro och köpt sig ett hus vid havet. Under en kräftskiva och inflyttningsfest i nya villan sker en kraftig explosion i centrala Ystad och hela staden släcks ned. Sprängningen följs av flera dåd. Militären kallas in och den lilla staden kan beskrivas som en krigszon. Är det sabotage eller en terroristattack?

Jag har hört Sofia Jannok sjunga och jag är såld. Skulle försöka beskriva hennes artisteri för några oinvigda på skolan men hörde själv hur fjuttigt det lät; populärsång med jojk av en lappska...

Orden beskrev allt annat än Sofia Jannoks sång. Henns sång är magisk och angränsar till övernaturlig. Man ser vidder, månsken, vita renar, ripor och sprakande norrsken när man blundar. Man får rysningar om än termometern visar 22 +grader inomhus.

Sofia Jannok, som föddes 1982 i Gällivare, för vidare den samiska traditionen på ett enastående sätt som en mycket god ambassadör och förebild för det samiska folket och dess ungdomar. Hon ska nu lanseras i Japan och man kan undra hur japanerna kommer att kunna ta till sig hennes mysticism och exotism, det borde kunna bli succé.

Tävlingsledningen får härmed meddela att tävlingen är att betrakta som avslutad och inga fler inskickade förslag mottages.

Under de år som tävlingen hållits har en mängd olika nomineringar föreslagits, men detta år har något remarkabelt och oförutsett inträffat då det av totalt 17 622 inskickade förslag endast finns fyra namngivna kandidater.

De nominerade till posten är;

Kalle Anka, ogiltig röst p g a icke-fysisk person.
Carl-Gösta Permobil, för räddningsinsats av räv i fälla (2 röster), ogiltigt nedtecknade på glasspapper  och servett.
Astrid Väderspänning, för insamling till Kandalaksjas vänner (3 röster), önskar dock slippa kandidera efter misstanke om förskingring.
Pia Andersson, för sina insatser som skyddsombud på Strömbackaskolan (17 616 röster).

Valberedningen har på grund av rådande omständigheter den 15 januari 2009 enhälligt beslutat att utse Pia Andersson till årets Pitebo med motiveringen;

"Pia Andersson har som skyddsombud visat ett stort engagemang i frågan om Strömbackas hantering av skolans miljö, som misstänks ha lett till både ohälsa och för tidig död hos ett stort antal anställda och elever. Hon har vidare visat ett stort mod genom att lyfta den från skolledningen tidigare mörklagda frågan och har dessutom visat mått på stort civilkurage som vågat stå upp för sina åsikter mot högre ämbetsmän och politiker. Lovorden bland kommunens befolkning är..."

RRRRRrrrriiiiinnnnnng!!!!!
- Vaaaa! Är klockan redan 5.50. Känns som jag nyss somnade. 
Vilken realistisk dröm jag hade....

Jag har länge funderat över uppkomsten likaväl som avsaknaden av empati - förmågan att känna med andra människor. Föds man med empatisk förmåga, förvärvar man den genom sådant man går igenom i livet eller måste empati måste läras in? Det är viktiga frågor som är svåra att svara på. Många grovt kriminella förbrytare uppvisar empatisk oförmåga. Har de lärt sig att "stänga av" känslorna eller har de aldrig haft några? Har de blivit förbrytare p g a sin oförmåga eller har oförmågan uppkommit p g a allt elände som livet inneburit?

När man jobbar med barn blir frågan än mer relevant; kan man träna upp den empatiska förmågan och i så fall hos alla barn? Jag tror personligen att man måste uppleva saker för att träna upp sin känslighet, men man behöver också få prata om det som sker, få förklaringar på hur andra kan känna och tänka i olika situationer. Studier visar på att vi lägger mindre och mindre tid på att prata med våra barn och vem är det då som ska stå för den "empatiska fostran" kan man undra? Den mesta tiden utanför skolan tillbringas tyvärr av våra barn tillsammans med media i någon form, kan det vara ett hjälpmedel till att öva upp sin empati? - Knappast... Bilder av sårade, sargade, dödade utan förklaring av någon vuxen... Spel där man kallblodigt skjuter ner varandra... Sångtexter om hat, främlingsfientlighet och droger... SMS och chattspråk där endast smileysikoner står för någon form av känslor... Hur kan vi tro att vi ska få empatiska och medkännande barn?

Jag jobbar en hel del med känslor i mitt klassrum. Jag är av den uppfattningen att jag som vuxen måste spegla och dramatisera mina egna känslor för att de ska bli verkliga för mina elever. Jag drar mig inte för att visa sorg och ilska när vi pratar om barn som blir slagna, utstötta eller mobbade, eller om barn som lever i fattigdom och misär. Många barn reagerar med att själva visa sorg och frustration och jag förstår att empatin finns. Det är en ynnest att kunna dela sorg (och glädje) med en annan människa. Världen skulle se annorlunda ut om fler kunde det.

En elev i min klass ville prata enskilt med mig i går och inte så att andra i matsalen skulle höra. Jag blev orolig och undrade vad som hänt. Hon ville bara påminna mig om att jag hade lovat att ta med peruker till skolan för att visa i klassen och hon var rädd för att någon annan skulle höra att jag hade peruk och att jag skulle bli ledsen för det. - Gullebarn!


Efter att jag hade visat upp mina peruker och pratat om min sjukdom så lät jag perukerna gå runt i klassrummet och många ville prova dem. Det skrattades högljutt och många såg ut som små vildvuxna människor i värsta popfrillor. På rasten kommer en liten, blyg tjej fram till mig med tårar i ögonen och frågar med ängslig röst; - Är det säkert fröken att du inte blir ledsen för att vi skrattar åt dina peruker?... Tårarna som kom i mina ögon berodde på något helt annat än sorg...

Dessa två elever uppvisade en mycket stor empatisk förmåga och ödmjukhet som beroende på vad man anser, var medfödd eller förvärvad. Vilka fantastiskt fina medmänniskor de kommer att bli med sina förmågor, hoppas bara inte att de glömmer bort sig själva på vägen, för det är tyvärr inte säkert att de bara kommer att möta likasinnade på livets resa...