(L)evamittilivet

Vem ska vinna?;

En sockersöt, adrenalinfylld och duracellstyrd smileysbarbiepojke från Malta/Arvidsjaur eller en asiatisk kaffelikörfylld chokladpralintjej fylld med oväntad hetta, styrka och arom från Gävle? 

De båda är helt otroligt begåvade och rockar ju lika fett om man säger så... Jag ansåg tidigt att det var just dessa två som skulle göra sig bäst i finalen i Globen. Min favorit? Kevin till att börja med, men nu lutar det helt klart åt Alice. Jag gillar rock. Jag gillar Pink, Tatu och Alanis Morisette och Alice är lite av alla dessa, men mest Pinkie enligt mig. Å  jag säger bara; Heavens on fire! Den var bara helt sjukt bra! Jag hoppas att Alice vinner (men tror att Kevin gör det)... Fortsättning följer...

Det känns alltid så mäktigt och stort att vara i kyrkan, man känner historiens vingslag, det stilla lugnet, andligheten och kyrkans budskap... ja, man känner sig rent lite religiös när man besöker kyrkan, särskilt i juletid. Jag har alltid tyckt att Hortlax kyrka är så väldigt fin, men jag måste säga att Piteå stadskyrka är minst lika fin, dessutom ligger den så fint till mitt i centrala stan på den lilla höjden jämsides med det anrika Stadshotellet.

Kvällens luciakröning blev en jättefin tillställning. Det blev som väntat (nästan) fullsatt. De nio luciakandidaterna var otroligt vackra och såg väldigt säkra ut när de kom in och sjöng i kyrkan. Fjolårets lucia Josefin Frick drog lott och 2008 års lucia blev nr 6 Frida Lindgren. Milla är helt klart nöjd med att "bara" vara tärna (hon är ju trots allt världens finaste tärna, tycker jag i alla fall). Alla tärnor fick ett väldigt vackert halsband tillverkat av Thomas Sabo. Lucian vann också hon ett halssmycke samt en treveckors resa till Italien i sommar.

I morgon fredag och på lördag väntar ett späckat schema från morgon till kväll för lucian och hennes följe. Äldreboenden, hotell, butiker, shoppingcenter, privata fester, lasarettet med flera ställen ska alla besökas för att så många som möjligt ska få ta del av luciatågets sång och "fägring".

Camilla är sprudlande glad och längtar till helgens uppdrag. Det är härligt att se!... Det verkar inte finnas någonting som oroar henne nu för tiden...

Jag har aldrig varit kräsen tidigare när det har gällt mat och jag har alltid haft en glupande aptit. När andra mår dåligt äter de i regel mindre än vanligt, jag har alltid gjort precis tvärtom; öst på mer. Inte ens en magsjuka har kunnat stoppa mig. Den gnagande och sura känslan just innan magsjukans entré har bara triggat min hunger och jag har stoppat i mig något helt i onödan då det tuggade, minuten senare, spolas iväg till reningsverket. Nej, aptiten har det aldrig varit något fel på.

Om det nu har med åldern att göra eller om det beror på alla massmediala budskap om hur undermåligt mycket av det vi äter är, så har jag nu fått ett problem på (i) halsen; jag analyserar all processad mat. Jag vet, det låter sjukt och jag gillar det inte, men vet inte hur jag ska kunna sluta. Köttbullar, korv, fiskfriletter, leverpastej, hamburgare... med andra ord allt som har passerat en köttkvarn. Det började för några veckor sedan då en kollega berättade om ett TV-program som visade vad fiskpinnar innehåller; nedmalda gälar, fiskhuvuden, skrov och LITE, LITE fiskkött. För att dölja eländet paneras det lilla, malda kadavret med ett tjockt lager ströbröd. Historier om vad korv innehåller har vi väl alla hört talas om sedan förut? 

Mina analyser av den malda maten går till så att jag dissikerar matbiten, söker efter färgskiftningar (som kan vara senor, fjäll, fenor..), fintuggar en liten bit för att upptäcka eventuella klumpar och sega ingredienser (brosk, muskler, späck...), till sist trycker jag det tuggade med tungan mot gommen för att eventuellt skönja någon slags smaksensation (eller smakar det bara panering eller bränt margarin?). Om den malda födan har klarat testerna någorlunda så långt så kan jag tänka mig att fortsätta tugga den men tillsammans med någon smakförhöjare (smak- och konsistensdöljare) i stor mängd (ketchup, kryddor, sylt, chilisås, gurkmajonäs...). Jag försöker i den här situationen tänka;    julpyssel, städning, telefonsamtal och inköp av kläder, INTE foodprocessor, brosk, köttkvarn, senknutor, mixer...

Tyvärr så verkar det som om många elever också har hamnat i samma misstänksamma dilemma som jag... Elever undrade om dagens "guldlax-friletter"  verkligen innehöll lax, eller ens laxskrov? Andra undrade vad paneringen bestod av då den såg ut som korta, gulfärgade maskar eller torkat fiskfjäll. En elev i min klass gick igenom en traumatisk upplevelse då han fick se utploppade, stirrande fiskögon i den den från julbuffén kvarvarande inlagda sillens spad (svartpepparkorn)...

Ja, till jul lär det väl bli en hel del  kalvsylta, medvurst, köttbullar och prinskorv...  Hur ska jag klara detta? Antar att jag får köpa kilovis med äppelmos, senap, mimosa-, rödbetssallad för att dölja eländet. Men då var det ju det där med konserveringsmedel, färgämnen, DDT, bekämpningsmedel, transfetter, hormoslyr och vette gudarna... Det kanske vore på sin plats med en fasta snart...  eller varför inte en hjärntvätt?

Jag fick den här fina dikten av en god vän när jag låg i Umeå för behandling av min leukemi. Den är vacker och tänkvärd men jag vet inte vem som har skrivit den. Jag vill nu skicka den vidare till mina älskade barn som står på tröskeln inför vuxenlivet med allt vad det innebär... Älskar er ni finaste!

- God morgon världen!

Tänk att få vakna en klar och kall decembermorgon och få titta ut över stadens hus... Snö på taken, rimfrost i träden, i fönstren lyser julstjärnor och adventsljusstakar. Ser ut som ett vykort. Vilken lycka! Kommer att tänka på Peter Jöbacks "Decembernatt", en fantastisk låt som Camilla och Dennis framförde så fantastiskt fint i fjol vid den här tiden i Acusticum när de deltog i Vocal Devotion. (Varför har ingen lagt ut den på YouTube?)


Tänd dagens två ljus, tag en kopp kaffe och en pepparkaka med ädelost, lyssna på Peter Jöback och njut av det fantastiska bildspelet (om du inte har en lika makalös utsikt från köksfönstret som jag...). Känn lyckan av att bara finnas, det gör jag.

Camilla, du är unik och jag är så stolt över dig!
Visst vet du det?

Jag, Ulf, Jocke och Milla har varit till Byske Gästgiveri och ätit julbord i kväll tillsammans med farfar Arne, mamma och pappa, Pierre, Ebba och Elsa (Kicki jobbade tyvärr). Det har blivit en årlig tradition att äta julbord för de (eventuella) tips- (trav-)pengar vi spelat in under året och det här blev den femte gången i ordningen. Vi försöker att äta på olika ställen varje år men i år blev det en "favorit i repris", Byske. Vi är alla helt överens om att de har den finaste maten och den vackraste miljön av de olika ställen vi besökt, och dessutom till det vettiga priset av 295:-/person.

Juryn bestående av representanter för familjerna Norberg/Isaksson har beslutat att, med hänseende till matens kvantitet och kvalitet, lokalens läge och skick relaterat till kostnad, dela ut följande poäng till de fyra tävlande julborden;

3 poäng - Humlan i Öjebyn (- kall, liten jultallrik med få rätter, + vacker miljö, billigt pris)
5 poäng - Sikfors camping ( - trång, omysig lokal med "receptionskänsla", "Janssons" tog slut, + bra mat, bra pris)
6 poäng - Jävre "Kalles krog" ( - "Långtradarhakskänsla", + god mat, vackert läge, bra pris)
8 poäng - Byske Gästgiveri ( - Något färre rätter än för fem år sedan, + mycket god mat, mycket vacker miljö, prisvärt)

Nästa år ska vi prova Prostgården i Öjebyn som lär vara något över det vanliga. Kanske vår första "10-poängare"? GI-vänligt då? Nää! Tro inte det! Spelar det någon roll? Nä, skulle inte tro det... Det får finnas gränser.

Tack alla för en supertrevlig kväll! Tack Pirre och Kicki för glöggprat, julskiva och "universalmedel". Bra tippat Pirre, du prickade till slut in alla rätt!

Å herre guud vilket skitväder det har varit idag! Regn, slask, snöglopp, halka, smuts... Blää! Antingen ska det vara vinter med snö och så där 10 minusgrader eller så ska det vara sommar som på Gran Canaria. Jag vet... det är inte särskilt exotiskt med Gran Canaria men jag gillar den ön. Den har allt som jag är i behov av under vår mörka årstid. Jag längtar dit. NU!








Jag och min familj har varit till kanarieöarna 7-8 gånger vid det här laget. Sista resan var vi tillsammans med min mamma, pappa, bror och hans sambo och deras två döttrar, sammanlagt 10 st Isakssons/Norbergs mellan 5 och 67 år. Vi hade jätte, jätte kul. Vi solade, badade, åt och drack en massa gott, bjöd på hemgjorda middagar hemma hos varandra, vi spelade kort, promenerade, fotade, shoppade, dök, deltog (och vann) i musiktävlingar mm. Det känns fantastiskt, underbart att ha fått göra den resan tillsammans. Vem vet om och när vi eventuellt kan göra en sådan resa tillsammans igen?


Ett av de minnen jag plockar fram när snögloppet piskar mig i ansiktet på väg till bussen kl. 07.00 på morgonen är när jag promenerar längs strandpromenaden från Bahia Feliz mot San Augustin, turkosblått vatten, vita stränder, branta stenklippor, vita kaklade hus med blå dörrar, fiskebåtar, doften av tång... jag och världen. Med mig på dessa dagliga promenader hade jag alltid min Mp3-spelare. När jag lyssnar på den resans favoritlåt är jag tillbaka... Viva Espana!

Såg på TV24 att giraffen har ett enormt högt blodtryck, det högst uppmätta i nutid faktiskt. Forskare vill nu lära sig varför giraffen har så högt blodtryck och hur giraffen kan må så bra (hur de nu vet det?) trots detta.

Men herreguud! Jag är ingen forskare, enbart en nutida filosof med medicinintresse, men jag säger bara; tänk på höghus! Hur i fridens dagar tror ni att vi på femte våningen skulle kunna få något vatten överhuvudtaget om det inte var ett ordentligt tryck i ledningarna? Det skulle bara  bröla och rossla torrt på sin höjd...


Tänk nu giraffhals... lång som bara den, med lika långa ledningar (blodbanor). Hur kan någon bara tro att blodet skulle komma upp till giraffhjärnan om inte hjärtat pumpade utav fanken (såvida ingen tror att giraffens fysik är helt olika övriga jordvarelsers)? Kan dagens giraffblodtrycksforskare missat det elementära som Wilhelm Tell upptäckte för bra länge sedan; jordens dragningskraft? Eller ser de inte sambandet?

Min slutsats blir att giraffer har högt blodtryck för att hjärnan behöver blod och för att giraffen ska slippa gå med hängande huvud (med nackbesvär som följd) hela tiden. Giraffen mår med andra ord bra tack vare sitt höga blodtryck, inte trots det. Däremot undrar jag hur giraffen mår när den får halsfluss eller vinterkräksjukan, men det debatteras i ett annat forum, jag lovar.

Själv har jag aldrig haft problem med mitt blodtryck, men det kan nog tänkas vara lite högt då jag är både lång, har lång hals och vägrar gå med nedböjt huvud.

Så det så...

Första advent! Helt underbart med alla röda adventsljusstakar med långa, vita antikljus, gammaldags pappersjulstjärnor i vitt och rött, pepparkakor med mögelost och glögg. Den här tiden, väntan, är det bästa med julen. Allt tissel och tassel, alla paket som ska köpas och slås in, all mat och dryck som ska förberedas, alla tomtar som ska ställas fram... blir man någonsin för gammal för att älska julen? 

En gran måste också ses ut. Det är viktigt att den är i rätt längd, att den är tät och att den är jämn. Sedan gör det ju inget om den står så till att den är lätt att hugga ner och att det känns OK att ta den (att den inte står på grannens tomt). I vår familj har vi dock, p g a allergi,  valt att använda oss av en gran vars barr luktar allt annat än barr, vars stam är plastigt brunblank med Made in Taiwan tryckt i det som skulle ha kunnat vara barken och där alla smågnetter skulle ha dött av svält redan första halvtimmen. En sådan gran har vi varit stolta ägare av i sådär 20 år... men inte nu längre. Nu ligger vår Taiwangran på Bredviksberget tillsammans med andra saker som passerat bäst-före-datum och som ingen längre vill kännas vid. Ut med det gamla och in med det nya...

Vi har köpt oss en ny gran vars barr luktar allt annat än barr, vars stam är plastigt brunblank med Made in Taiwan tryckt i det som skulle ha kunnat vara barken och där alla smågnetter skulle ha dött av svält redan första halvtimmen. En sådan gran har vi nu köpt oss... Den stora skillnaden är dock att den förra var ca 2 meter hög och den här är bara 152 cm över parketten; liten lägenhet, liten gran, så fick det bli. Vi hämtade hem vår nya ägodel i lördags och butikssäljaren ville att vi skulle montera upp granen med dess belysning redan nu för att se så att allt fungerade (och för att en ny skulle hinna ordnas om den INTE fungerade, antar jag).

Sagt och gjort, Ulf monterade och jag hejade på. Det visade sig att allt fungerade men... OJ, vad liten den var! Är verkligen 152 cm inte högre än så? Gullig, jovisst, men som sagt LITEN. Så liten att den fick stå kvar i sitt hörn i vårt vardagsrum. Vore ju synd att packa ner den lilla taiwanesen i den lilla bruna taiwanlådan för att sedan ta fram den igen om ett par veckor. - "Är ni inte riktigt kloka" skulle nog en och annan säkert säga, "har ni tagit fram granen redan?."  


Nu är det faktiskt så att vi bor högre än de andra i vårt kvarter (på 5:e våningen) så ingen kan titta in i vårt vardagsrumsfönster, dessutom är ju utlänningen så himla liten, så den syns i alla fall knappt ut genom fönstret, haha. Våra kompisar som kommer och hälsar på lär knappast bli förvånade, för de har nu lärt sig att vi gör lite som vi vill, när andan faller på.

Nu har vår nyinflyttade invandrare mött mig när jag har kommit hem från jobbet två dagar i rad och jag måste säga att jag tror att vi kommer att trivas riktigt bra ihop. Vem vet, han, vår lilla taiwanes (det är en han, han har kulor i grenen) kanske ALLTID kommer att bli framplockad och klädd till första advent hädanefter.

Gamla traditioner byts mot nya... å´ det är väl kul? (Å´ bra för kommersen...)

Jag tänker på dig, min syster i Stockholm!
Vi har så mycket att prata om de gånger vi träffas och dessutom är vi oftast fler som vill prata samtidigt. De större, kanske viktigare frågorna hinns inte alltid med...

Jag vill bara säga att jag tycker att du...

...är en fantastiskt duktig tjej som har kommit så otroligt långt på karriärstegen, men som också hinner med ett privatliv med alla möjliga (och omöjliga) fritidsaktiviteter, resor och vänner...

...är en jättegullig och jordnära tjej (fast du mycket väl skulle ha kunnat vara en dryg 08:a)...

...är otrolig som alltid kommer ihåg allas födelsedagar och ringer (länge) för att höra hur vi mår fast vi själva är dåliga på att ringa...

...har gjort det bra som har blivit en sådan fin "plastmamma" fast du inte har någon erfarenhet av egna barn...

Jag önskar verkligen att allt ordnar sig till det bästa nu för dig och att du har repat dig efter det som hände. Du vet garanterat min inställning vid det här laget; Det finns en mening med det som sker (men det är inte alltid man ser det direkt). I ditt fall tror jag det mer än någonsin...

Vi var bjudna på fest i går kväll hos våra kompisar Eva och Per. Maten var jättegod, desserten var riktigt "julig" och det fanns t o m en GI-variant för sådana som jag. Sist men inte minst så var sällskapet helt galet trevliga. Det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket och så länge som i går kväll. Man vill försöka komma ihåg allt tokigt som blivit sagt men tyvärr så gör man ju inte det (kan bero på mängden sagda roligheter eller mängden alkoholhaltiga drycker, eller både och...). Hur som helst så fanns det några galna ingredienser som jag vill bevara i minnet genom att nedteckna dem i min blogg;

Boden och dess bodensare (förbluffande stor andel på festen) - förklarar kanske delvis varför festen blev så trevlig...
Hundar och katter och dess ägare (förbluffande stor andel på festen)
Jägare och dess jakthistorier (stor andel på festen)
Karlar och deras fruar (5/9 st)
Kvinnor och deras män (4/9 st)
Tävlingsmänniskor med åldersnoja (5/9 st läs; män)
Skiftarbetare med alla dess påsklov (2/9 st)
Afrikanska, långhåriga och tvåögda illrar (saknades helt, mer av vissa...)

Ska nu iväg på skyltsöndagen för att se Piteås lucior visa upp sig (och Ulf ska visst se efter en lurvig present åt mig på djuraffären).

Tack för en riktigt trevlig kväll (å´ vad fint ni har fått)!
Ser fram emot att få fortsätta diskussionerna till nyår!

- Men heej! Hur har ni det? (Huvudet på sned, sorgsen min, barnspråksröst)
- Jo tack, bara bra!
- Lägenheten då? Hur känns det? (Huvudet på sned, tycka-synd-om röst)
- Vi trivs så otroligt bra! Vi har inte ångrat flytten en enda gång. Det här var verkligen det rätta för oss.
- Men vad gööör ni hela dagarna? Ja menar vad gööör man i en lägenhet??? (Staaackars-dig-röst)
- Jaa du vad gör man?... det har jag inte riktigt tänkt på.
- Förstår att det är en omställning, finns ju alltid andra hus att köpa om man ångrar sig, pengar är ju inte allt... (Huvudet rakt, vad-var det ja-sa-min, besser-wisser-röst).

Men herreguud! VAD GÖR MAN I EN LÄGENHET!!! Ni skulle inte tro det om jag berättade det för er... Men eftersom så många har frågat, under det halvår som vi nu har bott i lägenheten, så väljer jag att komma ut med det, om än det känns svårt;...

- Vi sover, äter, duschar, ser TV, gör våra toalettbestyr, bakar, motionscyklar, lyssnar på radio, läser någon tidning eller bok och träffar goda vänner (nödvändigtvis inte allt på samma gång). Tro det eller ej men det händer också att vi städar och diskar (för hand eller i maskin) och vi både dricker kaffe och grillar på vår balkong under de varmare årstiderna. VISST ÄR DET MÄRKLIGT! Ni förstår att det är svårt att tala om detta när som helst i alla möjliga sammanhang, men det känns nu som en lättnad att ha berättat det. Jag hoppas att ni har förståelse för vår situation och respekterar att vi nu inte vill och orkar prata mer om detta, utan kan lämna det till historien. Livet måste ju gå vidare trots allt.

Såg en gammal bekant i tidningen härom dagen och konstaterade att hon verkligen blivit pluffsig med åren. Busschauffören som var så extremt smal (och tjejernas absoluta favorit) under början av 80-talet, döm om min förvåning, har också gått och blivit pluffsig (och flintskallig). Tyvärr så måste jag ju medge att när det gamla familjealbumet kommer fram så finns det där, svart på vitt, att jag också har gått och blivit pluffsig med tiden (och tyvärr också flintskallig). Vad händer? Är det något i den förorenade miljön vi liever i? Är det något i alla konserveringsmedel vi stoppar i oss? Eller är det genetiskt betingat? Jag har svaret!

Skrapar man fram en massa pengar (under en himla massa år) på månadsklöver i TV så är den summan värd, låt säga 15 000 kr/mån idag, men om 10 år så är den summan betydligt högre; beloppet är Indexreglerat. Basbeloppet som det står en del om i deklarationen (har själv aldrig sett röken av det beloppet) ökar också från år till år - det är indexreglerat. Hänger ni med? Kroppen följer samma mönster. Om jag var en 38:a under högstadietiden, en 42:a under slutet av 80-talet och nu en 46:a då är det ju solklart; jag, liksom 90 % av den övriga befolkningen, är indexreglerad och det är inget vi kan göra något åt.

För att enkelt kunna kolla detta med kroppsvikt gentemot index har jag utarbetat ett system som på fackspråk förkortat kallas BMI.  De tre bokstäverna betyder Body Mass Index (fri översättning; Kroppsmasseindex). Man tar helt enkelt sin aktuella vikt (kg) och multiplicerar den med sin aktuella vikt (kg) och delar detta med sin aktuella vikt (kg).

Ex    78 kg * 78 kg 
              78 kg

Om svaret blir i närheten av den vikt du har idag kan du skatta dig lycklig för då har du följt indexkurvan. Om svaret ligger långt från din vikt lider du troligen av dyskalkyli.

Rössner, Paulún & co kommer att fortsätta håva hem stora summor årligen på sina bantartips och böcker, så länge som vi vägrar acceptera faktum att vi faktiskt är indexreglerade och att det inte går att göra särskilt mycket åt det, mer än att hoppas på sämre tider och att index sjunker.

Mina pågående studier i ämnet handlar om vad som händer rent kroppsligt när börsindex sjunker så radikalt som i år (för inte har det då synts på vågen i alla fall).

Kvinnounderkläder har stått för en stor del av männens julklappsinköp och har hamnat högt upp bland företagens försäljningslistor genom åren. Det har pendlat mellan allt från präktiga, miljö- och kroppsvänliga bomullsplagg i boxermodell, med midjan i armhålshöjd som ska tvättas i 90 grader (sk. erotikdödare), till chockrosa kreationer med svarta fluffbollar a´la Funny Bunny med skavande spetsar i grenen och svårspända hyskor, som inte tål vattentvätt överhuvudtaget. Inte helt otippat så har den senare varit männens favorit...

Nu har pendeln svängt som sig bör. Årets julklapp spås nu i stället bli mansunderkläder, men inte vanliga kalsonger med y-front eller sidenvarianten "fritt fall", näe nu lanseras BH:n för män. Fantastiskt! Vi lever ju i ett samhälle som ständigt strävar efter jämlikhet, klart att männen då ska ha BH. Undrar om tillverkarna har tänkt sig A-kupa rätt och slätt eller bygel-BH med inlägg, för att män utan resurser ska kunna "brösta upp sig"?  Eller varför inte en body? En body med hyskor i grenen med små pittoreska bollar här och där. Kanske en lyxigare variant i blankt siden med fyllda kanaler på magen för "sexpack-effekt" eller fylld kanal mitt fram för "Long John-effekt"? Blir intressant se marknadens reaktioner.

Undrar vad min är för en slags BH-typ, den vardagliga och beige, den kroppsnära och sportigt svarta eller den extrema och syndigt sexiga cericeröda? Får ta med honom till en underklädesbutik för att testa... Skönt att ha julklappen klar i alla fall, nu slipper man ju fundera längre...