(L)evamittilivet

Jag har tillsammans med halva Sveriges befolkning nyss suttit hemma i vardagsrumssoffan och tårfyllt tittat på familjen Krogh vars dotter Tuva lider av en så svår sjukdom att hon kanske inte kommer att uppleva sin 5-årsdag. Det var ett mycket stark reportage och jag sänder alla mina varmaste och kärleksfullaste tankar till familjen. Mamman berättade i reportaget att hon och familjen har lärt sig att leva en dag i taget och att hon nu är mycket ödmjuk inför livet och kan uppskatta livets små händelser som till exempel lyckan av att kunna sitta vid köksbordet och skratta tillsammans vid frukosten. Underbart beskrivet!

Jag känner igen mycket av vad mamman berättar om livets små mirakler som man annars inte har sett eller uppskattat, om lyckan av att bara finnas till och att få vara en del av alltet. Jag och min familj levde verkligen så under början av 90-talet då jag drabbades av leukemi. En dag i taget, ibland ett par timmar åt gången. Världen runt omkring utplånades, man levde i ett vacum och i ett lyckorus samtidigt, trots att döden fanns klart närvarande. Man blev mycket ödmjuk mot livet.

När jag låg inlagd på isoleringsavdelning under några veckor mellan varje behandling var det jag längtade mest efter att få stryka en tvätt, baka en sockerkaka eller varför inte storstäda huset tillsammans med min familj runt omkring mig. Det var inte avlöningen, utlandsresan eller julhelgen man längtade efter...

Jag minns när jag för första gången sedan sjukdomen plötsligt klagade över tvätthögen som var så stor. Jag blev tvungen att skratta åt mig själv; Jag klagade! Vad härligt! Jag var en vanlig människa! Livet hade återvänt! Jag behövde inte längre bara vara tacksam över att jag levde och att alla i familjen var friska, utan jag kunde nu också kosta på mig att klaga. Det är en mänsklig rättighet att ha känslor, även negativa. Det blir en konstlad värld att leva i om vi tror att vi visar tacksamhet och ödmjukhet mot livet genom att aldrig tillåta oss vara ledsna, oroliga, förbannade eller deprimerade. Alfons Åbergs farmor sa; För att kunna ha kul måste man ha tråkigt! Tänk er själva om vi häruppe skulle ha sommar för jämnan, om man som lärare hade påsklov var annan vecka eller om barnen fick julklappar varje dag...

Vad jag menar är; Vi är alla bara vanliga människor och vi har rätt att vara det. Vi behöver inte ständigt gå omkring och vara ödmjuka för att familjer som Kroghs har det som de har det eller för att man är frisk trots att var tredje männsika drabbas av cancer. Skäms inte över de negativa känslorna som ibland kan dyka upp, be inte om ursäkt för att de finns. MEN... tillåt dig inte att fastna i depparträsket. Våga också vara fantastiskt överlyckliga, glada och positiva när dessa känslor dyker upp och gör det så ofta ni bara kan, det smittar. Livet ÄR underbart (för det mesta).

Många tankar och kramar till Kroghs (och alla andra som har det riktigt svårt just nu)!