(L)evamittilivet

 I dag har vi haft allvarliga diskussioner i personalrummet om husdjur och deras oundvikliga död. En kollegas 19-åriga katt fick en spruta, som gjorde slut på kattens svåra plågor orsakade av cancer i magen, till kollegans och hennes barns stora sorg och förtvivlan. Den nu 19-årige sonen sörjde sin "barndomsvän" och tog ett ceremoniellt avsked knäböjandes vid den bananlåda som fick fungera som kattens bår. Vid denna gripande stund beslutade sig 19-åringen för att tatuera in en bild av katten på höger överarm för att symboliskt visa sin eviga kärlek.

Idag är det en hel industri och kommers bakom omhändertagandet av sjuka och döda djur. Allt ska ske värdig och  under respektfullt. Man avlivar helst djuren i sin hemmiljö med en spruta som gör att djuret sakta får somna in i kretsen av de närmaste. Sedan,  när veterinären har gjort sitt, får familjen själv ta farväl av den älskade familjemedlemmen. När sedan stunden känns rätt tar familjen den döda slutligen till sista vilan, krematoriet i Öjebyn. Urnan med askan får familjen med sig hem.

För många barn innebär det döda husdjuret den första riktiga kontakten med svår sorg och död och det är av största vikt att föräldrar handskas med situationen på ett varsamt sätt. Att anlita en veterinär som ser till att djuret får "somna in" i hemmet, kan vara ett skonsammare sätt att närma sig döden, än att grannen som är jägare får ta hand om det, om än det kostar ett par tusenlappar. Ett djurs död kan bli, om man gör det på ett bra sätt, inledningen till en av livets kanske viktigaste diskussioner; döden. En diskussion som kanske kan förbereda barn på den sorg som så småningom kommer att drabba dem när någon anhörig går bort.

 Jag har haft några djur som liten, akvariefiskar som självdog av ålder och som frös ihjäl i akvariet för att pappa hade skruvat ner värmen när vi for bort, en katt som ätit råttgift(?), dog och begravdes allt medan jag var i skolan, ytterligare en katt som blev så tjock att magen hängde i backen och en granne hällde vitpeppar runt tomtgränsen för att slippa henne på sitt revir så en lantbrukarfamilj fick adoptera henne och till sist en vit dvärgkanin med blå ögon som blev bortrövad(?) av någon illvillig person... Jag har aldrig varit med om något avsked... inte heller någon begravning... Hmmm... Stämde verkligen alla dessa historier om bortrövande, råttgift och adoptioner? Eller var det så att "jägaren" fick uppdraget att avsluta dessa  (o)önskade djurs liv? Hmmm?

Jo, ett avsked minns jag väldigt väl och det var när mammas och pappas hund Peppino drabbades av leukemi (han också...) när mamma och pappa var på Kanarieöarna... Det kändes i själ och hjärta att se det djuret lida i sin svåra sjukdom. Vi höll honom vid liv med hjälp av dropp som vi själva injicerade i nackskinnet på honom varje dag. När så mamma och pappa kom ovetandes hem tog vi honom till (ko-)veterinären som inte hade någon som helst erfarenhet av hundar. Han var så nervös och det drabbade hunden också som fick dödsångest... han bet Ulf i näsan innan han fick sprutan som avslutade hans plågor, Ulf fick uppsöka akuten.  

Våra egna barn fick sent omsider en kanin eftersom den skulle kunna vara utomhus året runt vilket var ett krav då Camilla var allergisk. En sommardag då jag och barnen skulle till Jokkmokk över ett par dagar skulle Ulf sköta om deras älskling Pepsi. De var mycket oroliga över att pappa inte skulle kunna ta hand om kaninen på rätt sätt, men pappan i familjen deklarerade surt att hade han kunnat ta hand om dem när de var små så skulle han väl kunna ta hand om en kanin ett par dagar... Morgonen efter när Ulf skulle mata kaninen var den stendöd, hängandes i hönsnätet som en uppstoppad trofé... Det var våra barns första möte med döden...

Långt inlägg om allvarliga saker...
Hejsvejs!