(L)evamittilivet

Jag har länge funderat över uppkomsten likaväl som avsaknaden av empati - förmågan att känna med andra människor. Föds man med empatisk förmåga, förvärvar man den genom sådant man går igenom i livet eller måste empati måste läras in? Det är viktiga frågor som är svåra att svara på. Många grovt kriminella förbrytare uppvisar empatisk oförmåga. Har de lärt sig att "stänga av" känslorna eller har de aldrig haft några? Har de blivit förbrytare p g a sin oförmåga eller har oförmågan uppkommit p g a allt elände som livet inneburit?

När man jobbar med barn blir frågan än mer relevant; kan man träna upp den empatiska förmågan och i så fall hos alla barn? Jag tror personligen att man måste uppleva saker för att träna upp sin känslighet, men man behöver också få prata om det som sker, få förklaringar på hur andra kan känna och tänka i olika situationer. Studier visar på att vi lägger mindre och mindre tid på att prata med våra barn och vem är det då som ska stå för den "empatiska fostran" kan man undra? Den mesta tiden utanför skolan tillbringas tyvärr av våra barn tillsammans med media i någon form, kan det vara ett hjälpmedel till att öva upp sin empati? - Knappast... Bilder av sårade, sargade, dödade utan förklaring av någon vuxen... Spel där man kallblodigt skjuter ner varandra... Sångtexter om hat, främlingsfientlighet och droger... SMS och chattspråk där endast smileysikoner står för någon form av känslor... Hur kan vi tro att vi ska få empatiska och medkännande barn?

Jag jobbar en hel del med känslor i mitt klassrum. Jag är av den uppfattningen att jag som vuxen måste spegla och dramatisera mina egna känslor för att de ska bli verkliga för mina elever. Jag drar mig inte för att visa sorg och ilska när vi pratar om barn som blir slagna, utstötta eller mobbade, eller om barn som lever i fattigdom och misär. Många barn reagerar med att själva visa sorg och frustration och jag förstår att empatin finns. Det är en ynnest att kunna dela sorg (och glädje) med en annan människa. Världen skulle se annorlunda ut om fler kunde det.

En elev i min klass ville prata enskilt med mig i går och inte så att andra i matsalen skulle höra. Jag blev orolig och undrade vad som hänt. Hon ville bara påminna mig om att jag hade lovat att ta med peruker till skolan för att visa i klassen och hon var rädd för att någon annan skulle höra att jag hade peruk och att jag skulle bli ledsen för det. - Gullebarn!


Efter att jag hade visat upp mina peruker och pratat om min sjukdom så lät jag perukerna gå runt i klassrummet och många ville prova dem. Det skrattades högljutt och många såg ut som små vildvuxna människor i värsta popfrillor. På rasten kommer en liten, blyg tjej fram till mig med tårar i ögonen och frågar med ängslig röst; - Är det säkert fröken att du inte blir ledsen för att vi skrattar åt dina peruker?... Tårarna som kom i mina ögon berodde på något helt annat än sorg...

Dessa två elever uppvisade en mycket stor empatisk förmåga och ödmjukhet som beroende på vad man anser, var medfödd eller förvärvad. Vilka fantastiskt fina medmänniskor de kommer att bli med sina förmågor, hoppas bara inte att de glömmer bort sig själva på vägen, för det är tyvärr inte säkert att de bara kommer att möta likasinnade på livets resa...